skogsfoten.blogg.se

I början, då när jag drog igång denna lilla blogg, så var grundtanken att dels kunna dokumentera lärdomar och missöden främst på kapitlet odling i liten skala. Odlingen kvarstår så klart, och med i bilden numera är ju även fäbod (ytterst småskaligt det med), och kanske en och annan tanke om mat. 
Egentligen är det som så att det mesta i mitt liv kretsar runt mat, från jord till bord som det heter, men för mig handlar det lika mycket om hur vi äter och framför allt tänker runt det vi både köper, odlar/skördar och stoppar i oss. Och om vi ens tänker.

Bor man i Sverige så är gemene man något mer begränsad i möjligheterna att odla. Alla kan så klart, det är sant, men alla har inte tillgång till plats, eller ekonomin till att ha hus, gård, växthus, mm. Visst ploppar det upp en del andra odlingsmetoder då och då, så som hydroponisk odling som visas flitigt i media just nu, men ska man vara självförsörjande så behöver man skala upp - ordentligt. 
Sedan är det så klart skillnad på hur man ser på sina grödor. För visst kan den lilla grönsaken från krukodlingen i köksfönstret förgylla och sätta guldkant på en par tallrikar vid middagsbordet (och stoltheten hos odlaren är densamma som hos storbonden skulle jag vilja säga), men det räcker föga när nöden slår till, då behövs lite mer. Jag är på alla plan för självförsörjning och zero- eller minimal waste, men ibland ter det sig stört omöjligt. Oron är stor hos många hushåll just nu, ingen har väl missat hur det talas om både matpriser och hot om annalkande krig, och allt fler börjar prata självförsörjning, prepping och annat. Rädsla är ju sällan en bra sak, men att ta tag i matsituationen är desto bättre. Att slippa vara så beroende av vad som finns i affären, på kontot (så att man har råd att äta också), samt hur länge maten ska räcka är positivt kan jag känna. Har man kontroll i lagom mängd så är det bara bra för måendet. Så kort sagt, skala upp, om så bara med en pallkrage eller två, och så i flera omgångar per säsong, så att ni kan skörda från tidig sommar till sen höst. Det lugnar själen något. 

Nåväl. Egentligen var det något helt annat jag ville lufta när jag satte mig vid tangentbordet idag, främst utifrån några diskussioner jag har varit med i nyligen. En del av allt jag har i huvudet och vill få på pränt är hur man tyvärr kan låta andra att driva på en och få en att ta sig ann mer än man mäktar med. Och hur illa man sparkar på sig själv för att man känner att man är ljusår ifrån där man vill vara. Man vill ju vara som de andra, vara med i gänget liksom. Rimmar fint ihop med det jag just skrev kort här ovan om odling, men äh, hoppas ni förstår mig. 
I just fäbodsammanhang så tog det mig nästan 3 år att hitta min egen takt och själ, och det slet tyvärr i mig mer än vad det borde ha gjort, fram tills allt trillade på plats vill säga. Man lär sig säga stopp och nej till sist, annars går man i bitar. 
Som helt ny på området så är det lätt att känna sig både oduglig, okunnig och "not enough" hur man än sliter och står i, och jag stirrade mig halvt galen på hur andra fäbodar i Sverige såg ut med både besättningar och arbete. Jag mätte i mitt inre mina knappa framgångar mot de som har brukat sina vallar i många generationer, mot de som har all kunskap mer eller mindre i blodet. Jag insåg inte att bara det att som total rookie ensam flytta ut med en par ungar mitt i spenaten, styra upp både byggnader, djur och till råga på allt på en fäbod som hade legat i träda i nära 100 år (och bitvis ha grannar som inte alls vill ha oss brukare där, men tack och lov finns det även de som gillar och stöttar ska sägas) faktiskt var jäkligt good enough. Inte en enda gång tillät jag mig att känna mig nöjd över de små och större framgångarna som jag personligen - i mig och för oss som familj - gjorde. Och var jag en gång nöjd med något så nog sjutton kom det en och annan som surt kritiserade och ifrågasatte om jag skulle få vara där ute och "pyssla med djur" på den låga nivån (bara för mys som en människa sa), eller favoriten "inbillar du dig att du är en storbonde nu, ha ha", när andra vallar höll sig med mångt mycket större grupper av djur, hade massor av turister, café, osttillverkning, läger, kurser.... Well, you name it. 
I början försökte jag förklara varifrån jag kom och hur det såg ut för just mig, men ingen var direkt intresserad av det. Många verkade dessutom vara av den uppfattningen att jag fick massor med pengar i bidrag, och/eller att ägarna till de olika stugorna betalade mig för att köra mitt naiva race där uppe på krönet. Jag blev ifrågasatt varför jag inte hade diverse maskiner (till mjölk, röjning av vegetation, traktor, motorsåg, etc), ifrågasatt varför jag hade så lite djur, och varför hit och varför dit, för varför sätter man sig i skogen när man inte har och kan ett dyft? 

Jag väljer att svara här, nu, en gång för alla, och förhoppningsvis förstår en och annan vad jag ändå har lyckats med, trots att jag bara är en lilljänta (vilket jag för övrigt tar som en komplimang med tanke på att jag fyller 49 knoppar i år). 

När jag kom till vallen och började städa upp det stök som var så hade jag en par saker i min ägo: 
Hammare, en par skruvmejslar, några moraknivar, ett spritkök (begagnat från Tradera), och en kolbullepanna. Jag fick också en yxa av min äldsta grabb, och lite annat smått och gott av goa bekanta. I min ägo fanns också en Saab kombi, som från och med sommaren 2019 fick agera både djurbil och köra galna mängder turer till byggvaruhuset. Jag har den saaben att tacka för mycket, men nu är den skrotad för övrigt. 
Vegetationen var (som jag har nämnt i tidigare inlägg) i höfthöjd på mig när vi kom dit, och den kapade jag främst med... japp, morakniv enligt principen droppen urholkar stenen. Snäll hjälp kom även min yngsta sons pappa med, som lånade en enkel trimmer och lyckades få fram en knapphändig stig till dasset som ligger bakom fähuset. Han kapade även en par träd som hade växt illa, och med dessa grenar hade vi våra första kläd- och diskhängare. Jag fick vid ett senare tillfälle låna en lie, och det gjorde mycket så klart. Nu gick röjningen lite fortare. I det gamla - med skrot fullproppade fähuset - hittade jag en spade med knäckt skaft, fogsvans, en hovtång och en slägga som hade sett bättre dagar men fick duga. Ägaren till en del av vallen var också snäll nog att under en dag röja lite runt bostugan med sin röjsåg, liksom en annan (okänd) man som en morgon knackade på dörren och med full entusiasm erbjöd sig att röja upp när det citat "nu var kvinnor och barn på tunet". Jag kan aldrig tacka nog för det, för om inte annat så fick det mig att känna att vi faktiskt ändå var välkomna där. 
Resten av betesytorna (som i början var väldigt små) tog fåren hand om. Jag erbjöds att vara delägare i en flock om 3 individer, och det ihop med några inlånade höns fick räcka den första säsongen. Fåren rymde som bekant men togs surt tillbaka, en par höns nöp räven och duvhöken, men i stort sett klarade vi sommaren rätt ok när olyckorna väl hade blivit till lärdomar. Dessutom fick jag tydligt lära mig gränserna för vad min olydiga och stökiga kropp pallade, och utan den här säsongen så hade bl.a min utmattningsdepression högst troligt stått och stampat fram tills jag var förtidspenisonär. Nu är jag ju (tack vare vallen skulle jag vilja säga) igång och jobbar och fungerar igen, trots att jag till 100% var utdömd av både läkare och psykiatri som en som aldrig skulle komma tillbaka - ever. Tji fick ni. 

Men varför köpte jag då inte det material som behövdes? Nu blir det avskalat personligt, skrolla förbi om det inte passar att läsa.
Helt ärligt så var jag vid det tillfället långtidssjukskriven. Inte i månader, utan i år både för bl.a grav utmattningsdepression och hjärntrötthet (som spökar än bitvis), samt en kropp som dras med  diskbråck, HMS, kroniska inflammationer och annat. Min månadsinkomst var då ca 9500 efter skatt, och efter basutgifter blir det inte mycket kvar, särskilt inte när det finns en bil i hushållet som ska tankas och repareras. Jag valde därför att låna det mesta i prylväg, och gjorde allt jag förmådde med det minsta av tillgångar helt enkelt.

Här blev jag sedd på två olika sätt från de som tidigare ifrågasatte mig: 
1. Fullständigt galen. Jäkla idioti. Dra på sig en nedgången fäbodvall, dessutom med ungar. Hur tänkte jag där? Skaffa ett vanligt jobb människa. Men vem anställer någon som är pigg som en lärka ena dagen, för att sedan plötsligt ligga däckad och orörlig veckovis med jämna mellanrum? Ingen skulle jag tro? Och sanningen är att mina inkomster och utgifter hade varit lika var än jag befann mig. Så, varför inte ta tillfället i akt och prova på det där med ökad självförsörjning när jag ändå hade möjligheten? I min takt dessutom. Självrehab har jag valt att kalla det, och det har fungerat långt mycket bättre än vad någon arbetsförmedling eller andra statliga organ har kunnat ge. Och jag kan lova att jag har provat på det mesta som har föreslagits i form av rehab. 
2. Modig. Stark. Och en aning galen. Men mest modig. 
Och ja, nu i efterhand så är det nog modet jag känner är mig närmast, även om galenskapen vill knacka på när man inte har sovit på några dygn pga djur eller barn. För nog kräver det mod (och kanske en smula dödsförakt) att hoppa på något helt nytt, och dessutom i full vetskap att man troligen inte får hjälp från någon annan, med vetskapen om att man ägnar sig åt något som få förstår nu mera, och/eller att man kommer att hånas, skrattas åt , ifrågasättas och allt det där. Men ärligt, jag hade inget val, jag var tvungen att gå åt det hållet av många anledningar, främst personliga. Och även om jag är öppen med en del så vill jag faktiskt inte berätta om precis allt som finns i min ryggsäck.  

Allt går om man vill, ge det bara tid. Och med tiden kommer faktiskt kunskapen, hur jädra nattsvart det än må kännas ibland. Främst lyckas man genom att upprepat misslyckas, och det hjälper att våga därtill. För det gäller framför allt att våga misslyckas och ändå kunna se det positiva i dynghögen, och det gäller att orka leta och traggla information och ta kontakt med de som kan mer och är villiga att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.
Som ett litet exempel: Första små grödorna att odla blev sallad och gurka som odlades i en hög med årsgammalt hö blandat med det gräs jag hade skurit av från gårdplanen, och det växte som tusan. Dyr köpejord la jag bort i princip direkt, och försökte mig istället på att tillverka min egen jord utifrån djurens spillning, hö, och skördade växtdelar. Jag komposterade direkt i en hög vid fähuset, och år två tog jag ur den högen när jag utökade och anlade fler bäddar till kommande års grödor. Jorden var väl si så där första åren, men år tre blev det mullrikt och betydligt bättre. Man lär sig. År ett kan jag nu i backspegeln se att det mer eller mindre blev ett sk permakulturår. Frånsett att jag inte låg i hängmattan och betraktade ytorna då, utan istället sprang man som ett skollat troll mellan byggnaderna och försökte att inte drunkna i bråte och röta. 
Nu har jag alltså gått från en liten hög hö/gräs till 8 bäddar med grödor, något som jag hade svårt att se som möjligt när jag startade. Vi har både inlånade fjällkor (2 individer per säsong räcker för mig), höns, ankor och ibland getter i korta perioder. Och än har ingen dött (förutom en killing av sjukdom och så hönsen som rovisarna kalasade på då), så jag tänker att vi kör på. 

Det som var skakiga begynnelseveckor blev alltså till månader, och nu har vi kört 5 säsonger där ute. Och ständigt utvecklas vi! 
Nu har vi både haft kurser för barn, mötesdagar för nyfikna föreningar, praktikanter och en ökande ström av glada besökare i övrigt. Folk är nyfikna på ett mer positivt sätt, och det är jag glad för. 
Och jag väljer att behålla det pyttelilla än så länge, för det är vad jag orkar med och känner för. Alternativet är ju att åter lämna byggnader och vall ekande tomma till förfall, lämna hela skogslivet där ute, och nix, det är inte på kartan ännu. Men visst känner jag av prestationsångesten ofta, dock är den mer som en viskning nu mera.