Jag börjar täcka bäddarna
Mina presumtiva grödor kikar snällt och nyfiket upp allt mer för varje dag nu, och det är riktigt härligt att se. Jag har ogräset under hyfsad kontroll i de flesta av bäddarna, även om det inte är helt rent och snyggt. Några ogräs är helt klart mer anarkistiskt lagda än andra, och det spelar nästan ingen roll vad jag hotar och mutar med där, och att vara pacifist i detta läget är inte optimalt alls. Jag får helt enkelt rycka upp dem dagligen. Ju mer naken jord det finns, desto mer verkar ogräset ha en bestämd uppfattning om att det är fri entré till samtliga ytor.
Med det sagt - det är dags att börja täcka den nakna jorden runt de små modiga plantorna!
Jag täcker med färskt gräsklipp, då det har fungerat jättefint tidigare år. Ogräset blir hejdat och lite kvävt i sin linda, jorden får möjlighet att behålla fukten bättre, och gräsklippet ger även näring där det ligger och torkar ihop. Alltså ger täckodling en bra vinst på många sätt.
Jag har fått några kommentarer av bekanta om att det inte ser särskilt vackert ut med allt rufsigt gräs där uppe på bäddarna. Där har mitt svar helt sonika varit att jag inte odlar för att det ska vara snyggt, jag odlar för att 1- kunna skörda mina egna giftfria grönsaker. 2- mitt ansvar är att vara så snäll som det bara går mot den jord som så tålmodigt låter mig bruka den. Att låta jorden ligga naken är ren misshandel i mina ögon, och inte blir varken mikroliv eller grönsaker särskilt lyckliga av stripteasen heller. Flummig eller ej, men så känner jag.
Jag har förstått att det är fler än jag som har trott (och blivit lärda) att trädgården ska vara sopren och välkrattad, man vill ju inte att det ska se ut som en krigszon. Jag har också förstått att det kan ta tid att få in hela bilden av täckodling och minimalt med plöjning i huvudet, vi är ju lärda att jorden ska plöjas, harvas, dyngas ner och sedan skördas år efter år. Hittills har de jag odlar tillsammans med börjat förstå det synsätt jag numera har, och det är så underbart att se när det liksom tänder till av ny kunskap i deras ögon. High five på den!
Med det sagt - det är dags att börja täcka den nakna jorden runt de små modiga plantorna!
Jag täcker med färskt gräsklipp, då det har fungerat jättefint tidigare år. Ogräset blir hejdat och lite kvävt i sin linda, jorden får möjlighet att behålla fukten bättre, och gräsklippet ger även näring där det ligger och torkar ihop. Alltså ger täckodling en bra vinst på många sätt.
Jag har fått några kommentarer av bekanta om att det inte ser särskilt vackert ut med allt rufsigt gräs där uppe på bäddarna. Där har mitt svar helt sonika varit att jag inte odlar för att det ska vara snyggt, jag odlar för att 1- kunna skörda mina egna giftfria grönsaker. 2- mitt ansvar är att vara så snäll som det bara går mot den jord som så tålmodigt låter mig bruka den. Att låta jorden ligga naken är ren misshandel i mina ögon, och inte blir varken mikroliv eller grönsaker särskilt lyckliga av stripteasen heller. Flummig eller ej, men så känner jag.
Jag har förstått att det är fler än jag som har trott (och blivit lärda) att trädgården ska vara sopren och välkrattad, man vill ju inte att det ska se ut som en krigszon. Jag har också förstått att det kan ta tid att få in hela bilden av täckodling och minimalt med plöjning i huvudet, vi är ju lärda att jorden ska plöjas, harvas, dyngas ner och sedan skördas år efter år. Hittills har de jag odlar tillsammans med börjat förstå det synsätt jag numera har, och det är så underbart att se när det liksom tänder till av ny kunskap i deras ögon. High five på den!
Svedjerova på uppväxt. Så här ser det ut när jag täcker med gräs. Beroende på hur hög blasten är så lägger jag ett ca 4-8 cm tjockt lager. Att odla på liten yta gör att jag har orken att hålla på att pilla och peta lite extra med alla gröningar.
Minuterna innan täckningen. Till vänster syns en spenatsort som heter "American gigant". De något mindre tussarna till vänster är "Nya Zeeländsk spenat". De är sådda samtidigt, men amerikanen är så klart snäppet mer skrytsam i sin tillväxt jämfört med den mer blygsamma europeiska kompisen. Om man kikar riktigt noga i bakre kanten av bilden så ser man även miniblast från några morötter som min yngsta son smög ner i ett obevakat ögonblick...
Majs innan kupning. Eftersom detta år är ett testår med syfte att hitta roliga, goda grödor att jobba med kommande säsonger, så fick majsen komma ut redan nu i helgen. Jag anar att det kommer ett något kyligare väder inom någon vecka, men jag tar en chans här. Bädden där majsen nu bor har jag preppat med massor av brunnen hästbajs, och så är den (så som alla andra bäddar) uppbyggd av kompost, gammalt hö och sen jord på toppen. Här upptäckte jag en stor miss i designen - bädden är snäppet för bred för att jag ska kunna nå hela vägen in till mitten vid plantering och skörd. Hur jag löser det får bli en senare fråga, men jag har lite idéer.
Humla. En mycket välkommen besökare på kolonin. För att försöka vara lite snäll så har jag envist sparat hela gräsmattan (som mest är en maskros/ogräsmatta om sanningen ska fram) oklippt. De första maskrosorna torde vara de allra godaste för alla utsvultna små bevingade, och jag har dukat upp efter bästa förmåga, trots klagomål från kolonins ledning om att vår lott ser för ovårdad ut. Säg det till bin och humlor, du sura pionpolis!
Kållängan här närmast, innan täcket. Sedan är det lite gröngödsel och morötter i nästa bädd. Än så länge så har jag avvikit från såschemat fullständigt (så klart, jag är ju som jag är), men det är ännu bara första omgången grödor för i år som nu är i backen, och jag hoppas kunna så ytterligare en omgång om sommaren och vädret tillåter.
Men vad händer mellan bäddarna?
Gångarna mellan bäddarna har varit ett litet aber för mig, och jag har inte kunnat landa i något som har känts helt rätt i hjärtat. I ett försök att hålla ogräset i schack så har jag i väntan på inspiration lagt ut smala bitar av täckduk, ca 40 cm till brädden. Det har stört och stressat mig något så oerhört att jag inte har hittat "det" än, men i helgen kom jag på det som hittills känns mest roligt - det är Experimentdags!
Men vad händer mellan bäddarna?
Gångarna mellan bäddarna har varit ett litet aber för mig, och jag har inte kunnat landa i något som har känts helt rätt i hjärtat. I ett försök att hålla ogräset i schack så har jag i väntan på inspiration lagt ut smala bitar av täckduk, ca 40 cm till brädden. Det har stört och stressat mig något så oerhört att jag inte har hittat "det" än, men i helgen kom jag på det som hittills känns mest roligt - det är Experimentdags!
Min lilla tanke är nu att göra en slags jordfabrik modell mindre i gångarna. Här hamnar allt ogräs som jag rycker, tillsammans med både sand, gräsklipp och några doser vanlig jord. Till hösten/vintern är planen att välta upp allt på bäddarna, och det som då har blivit lite packat och trampat på kommer att arbetas ner för att ge maskarna och mikrolivet lite att pyssla med medan jag sitter hemma och beundrar alla tusentals kilo grönsaker som mina mästerliga händer har fått fram i dessa bäddar. Frosten kommer senare att spräcka sönder de klumpar och förhårdnader som bildas i och med allt tramp (hoppas jag), och de alltid sjunkande bäddarna får lite mer höjd och nytt organiskt material med tiden.
Bäddarna kommer ju även att täckas med löv och annat som naturen släpper ifrån sig inför vintervilan, och förhoppningsvis fungerar min idé även i praktiken. Nästa år får visa hur det har gått.
Bäddarna kommer ju även att täckas med löv och annat som naturen släpper ifrån sig inför vintervilan, och förhoppningsvis fungerar min idé även i praktiken. Nästa år får visa hur det har gått.
💚