En sommar på fäbodvall
Superlångt inlägg.
Då var det dags att presentera (hrrrrm.... förklara) varför min odling gick lite åt pipan nu i sommar.
Som jag nämnde i tidigare inlägg så fick jag möjligheten att låna en stuga på fäbodvall, och det blev snabba ryck ut i ohävla om man säger så. Det blev en sommar fylld av learning by doing i kombination med ett herrans googlande och näsan i faktaböcker.
Here's how, i korta drag:
I maj påbörjade jag en kurs i fäbodbruk, som ett vidare led i småbruksutbildningen. Vår klass har sommar huserat på ett ställe vid namn Krype fäbod, och det ligger nära Skärså utanför lilla Söderhamn. Som jag har förstått det så var det ett tag på tal om att kursen skulle vara på en fäbod snäppet närmare Söderhamn, nämligen Idfjärdens fäbodvall ute vid Stålnäset, men av någon anledning så blev det inte så.
När vår klass var på Idfjärden på rundvandring (jag tror det var kurshelg ett, dag två), så blev jag upp över öronen kär i vallen, och min inre clown slängde med all önskvärd hälsingedialekt ur sig att "här skulle jag vilja lägga mig på marken och aldrig mer åka hem!"
Kontakter med stug- och markägare knöts, och den 22:a juni flyttade jag, två av mina söner och farbror Martin (vår hund) in i "toppstugan".
Nu låter det kanske enkelt och spontant, men så är det inte riktigt nej. Spontant kan jag kanske tänka, men enkelt att förflytta både sig själv och två frön ut i skogig terräng när man är relativt ny och okunnig på ämnet...njet! Det gäller att man inte kastar in handduken vid motgångar, utan kämpar vidare och försöker förbättra allt vad tygen bara håller.
Det första jag ställdes inför var att städa upp själva bostugan, något av en rysare om jag ska vara ärlig. Mer än en gång funderade jag över vad jag hade kastat min in i, men lilla stugan blev till sist presentabel och fullt duglig att sova i - om man inte är alltför petig.
De två första veckorna var en god mix av sura ungar, frustrerad mamma, glädjefnatt och trötthet om vartannat, men sedan hittade vi någon form av dagliga rutiner. Vi hade redan innan bestämt att inte ha några andra djur än vovven på vallen, men - så blev det inte. Höns kom på tal, och där stod jag plötsligt med uppgiften att bygga någon form av enklare bostad till dessa fjäderfän. Jag...har....aldrig...byggt...något...i..hela...mitt..liv. Japp, så var det. Så undra på att man fick göra om och göra rätt några gånger! Efter att upprepade gånger ha googlat på hur dessa fjäderfän kan tänkas vilja bo så fick jag och grabbarna till sist till ett hyfsat hus/bur. Hönsen sov där på nätterna, och strövade fritt på vallen på dagarna. Riktigt trevligt och uppskattat var det, när jag väl hade kommit över min värsta hönsskräck. 
Första delen av hönsens bostad på gång.
Man kan sammanfatta sommaren som dokumenterande, studerande och nyfiken.
Jag valde att inte göra alltför stora ingrepp i närmiljön så här som alldeles ny, mest för att undvika att förstöra något i all min okunnighet. Istället ägnade jag mina dagar åt att ströva runt och kika på bl.a. växtligheten och försöka få fram en klarare plan inför kommande år. Jag drar ju alltid åt omställing och hållbarhet, och det är också där mina önskningar och tankar inför kommande säsonger på vallen landar. Kan jag inspirera någon annan att vilja/våga prova det här livet så är jag glad, för så komplicerat är det inte att leva enkelt, åtminstone inte under våra sommarmånader. Man lär sig det mesta allt eftersom, och man blir snabbt duktig på att leka McGyver.
Många tankar, utkast, funderingar och intervjuer av förbipasserande senare så har både höga och låga drömmar till sist börjat likna något som kan vara fullt genomförbart. Det tog ända till början av september innan saker och ting började visa sig tydligt i min ibland förvirrade, ivriga tankeverkstad, men nu bara längtar jag tills nästa säsong drar igång!
Här nedan har ni lite blandade bilder från vår sommar på vallen.
Då var det dags att presentera (hrrrrm.... förklara) varför min odling gick lite åt pipan nu i sommar.
Som jag nämnde i tidigare inlägg så fick jag möjligheten att låna en stuga på fäbodvall, och det blev snabba ryck ut i ohävla om man säger så. Det blev en sommar fylld av learning by doing i kombination med ett herrans googlande och näsan i faktaböcker.
Here's how, i korta drag:
I maj påbörjade jag en kurs i fäbodbruk, som ett vidare led i småbruksutbildningen. Vår klass har sommar huserat på ett ställe vid namn Krype fäbod, och det ligger nära Skärså utanför lilla Söderhamn. Som jag har förstått det så var det ett tag på tal om att kursen skulle vara på en fäbod snäppet närmare Söderhamn, nämligen Idfjärdens fäbodvall ute vid Stålnäset, men av någon anledning så blev det inte så.
När vår klass var på Idfjärden på rundvandring (jag tror det var kurshelg ett, dag två), så blev jag upp över öronen kär i vallen, och min inre clown slängde med all önskvärd hälsingedialekt ur sig att "här skulle jag vilja lägga mig på marken och aldrig mer åka hem!"
Kontakter med stug- och markägare knöts, och den 22:a juni flyttade jag, två av mina söner och farbror Martin (vår hund) in i "toppstugan".
Nu låter det kanske enkelt och spontant, men så är det inte riktigt nej. Spontant kan jag kanske tänka, men enkelt att förflytta både sig själv och två frön ut i skogig terräng när man är relativt ny och okunnig på ämnet...njet! Det gäller att man inte kastar in handduken vid motgångar, utan kämpar vidare och försöker förbättra allt vad tygen bara håller.
Bostugan till vänster i bild. Fähuset ligger strax bakom till höger.
Det första jag ställdes inför var att städa upp själva bostugan, något av en rysare om jag ska vara ärlig. Mer än en gång funderade jag över vad jag hade kastat min in i, men lilla stugan blev till sist presentabel och fullt duglig att sova i - om man inte är alltför petig.
De två första veckorna var en god mix av sura ungar, frustrerad mamma, glädjefnatt och trötthet om vartannat, men sedan hittade vi någon form av dagliga rutiner. Vi hade redan innan bestämt att inte ha några andra djur än vovven på vallen, men - så blev det inte. Höns kom på tal, och där stod jag plötsligt med uppgiften att bygga någon form av enklare bostad till dessa fjäderfän. Jag...har....aldrig...byggt...något...i..hela...mitt..liv. Japp, så var det. Så undra på att man fick göra om och göra rätt några gånger! Efter att upprepade gånger ha googlat på hur dessa fjäderfän kan tänkas vilja bo så fick jag och grabbarna till sist till ett hyfsat hus/bur. Hönsen sov där på nätterna, och strövade fritt på vallen på dagarna. Riktigt trevligt och uppskattat var det, när jag väl hade kommit över min värsta hönsskräck.
Första delen av hönsens bostad på gång.
Här har familj 1 flyttat in.
Del två av hönsboet är nu klar, med små sittbänkar till både barn och fjäderfän. Fyra kycklingar har tillkommit, eftersom räven kalasade på en par gammelhönor ur familj nr 1.
Nu var vi fullständigt nöjda på djurfronten kände vi. Men någon vecka senare fann jag mig själv stå och snickra ihop en kaninbur till två små Gotlandsherrar. Men nu fick det ändå vara nog med djur, både grabbarna och mamman vara väldigt ok med de här två små djurgrupperna.
Tuppis med entourage bekantar sig med kaninerna.
Fullt tillfreds så började vi nu lära oss rutinerna som höns och kaniner medför. Precis lagom mycket djur för en nybörjare kände jag! Men. Någon vecka senare hörde jag mig själv tacka ja till att köpa en par får ihop med min lärare. (Närmare bestämt en tacka och två lamm av rasen Hälsinge/Gästrikefår). Hur sjutton hände det egentligen? Stugägaren hade visserligen sagt att han gärna såg att marken bakom stugorna blev betad, men det tänkte jag lägga på år 2020:s schema (ihop med att jag just nu går en kurs i djurhållning för att åtminstone i största möjliga mån kunna ge som minst basomsorgen för diverse fäbodkreatur i fortsättningen).
Tack och lov fick jag hjälp att slänga upp en mindre hage till de stundande ulltussarna, och så landade djurgrupp 3 på Idfjärdens fäbodvall då. Lång historia kort så rymde fåren redan första natten, och efter några mycket svettiga och stressiga dagar blev de infångade en bra bit längre bort. Resten av sommaren stod de snällt i hagen igen, och vi lyckades faktiskt med att få dem hyfsat tama och hanterbara.
Tuppis med entourage bekantar sig med kaninerna.
Fullt tillfreds så började vi nu lära oss rutinerna som höns och kaniner medför. Precis lagom mycket djur för en nybörjare kände jag! Men. Någon vecka senare hörde jag mig själv tacka ja till att köpa en par får ihop med min lärare. (Närmare bestämt en tacka och två lamm av rasen Hälsinge/Gästrikefår). Hur sjutton hände det egentligen? Stugägaren hade visserligen sagt att han gärna såg att marken bakom stugorna blev betad, men det tänkte jag lägga på år 2020:s schema (ihop med att jag just nu går en kurs i djurhållning för att åtminstone i största möjliga mån kunna ge som minst basomsorgen för diverse fäbodkreatur i fortsättningen).
Tack och lov fick jag hjälp att slänga upp en mindre hage till de stundande ulltussarna, och så landade djurgrupp 3 på Idfjärdens fäbodvall då. Lång historia kort så rymde fåren redan första natten, och efter några mycket svettiga och stressiga dagar blev de infångade en bra bit längre bort. Resten av sommaren stod de snällt i hagen igen, och vi lyckades faktiskt med att få dem hyfsat tama och hanterbara.
Mamma och två lamm. Tackans namn var just "Mamman" och lammen fick heta Josefin båda två. Enkelt!
Nu till något väldigt viktigt - vatten.
När man alltid behöver tänka på hur man använder vatten (och framför allt ställs inför att det kan ta slut) så blir man väldigt försiktig och omsorgsfull. Man häller inte ut "överblivet" vatten hur som helst, och man planerar flera steg i förväg inför det man behöver göra, gärna en par dagar framåt också. Kort sagt så blir man extremt duktig extremt snabbt på att hushålla med denna dyrbara resurs.
Vår vattenkälla ligger ca 130 meter nedanför vår bostuga, i ett saligt mygghål. När man blir varse hur mycket vatten det går åt till att diska, tvätta sig, laga mat mm, och hur många vattenhinkar och dunkar man då behöver orka bära uppför backen varje dag, ja då blir man än snålare. De gånger jag kände mig som allra rikast den här sommaren var då våra vattendunkar och flaskor var fullt påfyllda, och jag kunde somna gott med vetskapen att det var lugnt med tunga, skvalpiga promenader åtminstonde under nästa dag.
Till nästa år ska jag bli mycket bättre på att samla upp större mängder regnvatten, det är ett löfte som jag har gett både mig själv och vallen.
När man alltid behöver tänka på hur man använder vatten (och framför allt ställs inför att det kan ta slut) så blir man väldigt försiktig och omsorgsfull. Man häller inte ut "överblivet" vatten hur som helst, och man planerar flera steg i förväg inför det man behöver göra, gärna en par dagar framåt också. Kort sagt så blir man extremt duktig extremt snabbt på att hushålla med denna dyrbara resurs.
Vår vattenkälla ligger ca 130 meter nedanför vår bostuga, i ett saligt mygghål. När man blir varse hur mycket vatten det går åt till att diska, tvätta sig, laga mat mm, och hur många vattenhinkar och dunkar man då behöver orka bära uppför backen varje dag, ja då blir man än snålare. De gånger jag kände mig som allra rikast den här sommaren var då våra vattendunkar och flaskor var fullt påfyllda, och jag kunde somna gott med vetskapen att det var lugnt med tunga, skvalpiga promenader åtminstonde under nästa dag.
Till nästa år ska jag bli mycket bättre på att samla upp större mängder regnvatten, det är ett löfte som jag har gett både mig själv och vallen.
Älskade vattenkälla! Helt klart det godaste vattnet man kan dricka tycker en enig jury.
Jag valde att inte göra alltför stora ingrepp i närmiljön så här som alldeles ny, mest för att undvika att förstöra något i all min okunnighet. Istället ägnade jag mina dagar åt att ströva runt och kika på bl.a. växtligheten och försöka få fram en klarare plan inför kommande år. Jag drar ju alltid åt omställing och hållbarhet, och det är också där mina önskningar och tankar inför kommande säsonger på vallen landar. Kan jag inspirera någon annan att vilja/våga prova det här livet så är jag glad, för så komplicerat är det inte att leva enkelt, åtminstone inte under våra sommarmånader. Man lär sig det mesta allt eftersom, och man blir snabbt duktig på att leka McGyver.
Många tankar, utkast, funderingar och intervjuer av förbipasserande senare så har både höga och låga drömmar till sist börjat likna något som kan vara fullt genomförbart. Det tog ända till början av september innan saker och ting började visa sig tydligt i min ibland förvirrade, ivriga tankeverkstad, men nu bara längtar jag tills nästa säsong drar igång!
Här nedan har ni lite blandade bilder från vår sommar på vallen.