skogsfoten.blogg.se

Här är jag. En donna mitt i livet, en mamma, en skogsälskande latmask. 
Jag som har dödat precis alla krukväxter jag någonsin fått (inklusive de ruggigt dyra japanska träden och alla kaktusar) ska alltså pyssla med odling framövers. 
Vad...sjutton...har....jag...gett...mig...in...på....? 

Lite bakgrund om mig:
Så länge jag kan minnas så har jag älskat att vara i skogen. Som barn var allt i skogen magiskt, och jag var helt galet duktig på att klättra i träd. Allt eftersom jag växte upp så tappade jag bitvis kontakten med skogens mystik, men en sak har alltid återkommit; behovet av att få vistas i naturen när jag har sökt tröst och behövt sinnesro. Förutom att ränna runt i skogen så älskade jag som liten även att gräva i jorden, även om det oftast handlade om att hitta den perfekta metmasken (och kanske den coolaste skalbaggen). 

Jag har alltid haft full fart genom livet, och har varit nyfiken på mycket. Efter några svängar i restaurangbranschen och vården så öppnade jag egen verksamhet inom design, och slet väldigt lyckosamt på med det i drygt 12 år. Sedan kom den berömda väggen, och jag inte bara krockade med den, utan skulle snarare viilja påstå att den förbannade väggen välte över hela mig och mosade precis allt som jag trodde var mitt liv. 
Nu, sex år senare så har jag både hunnit arbetsträna, bli sjukskriven ett otal gånger, känt mig tvärslut, uppfylld av energi och hopp, dunsat i backen igen, jobbat lite per egen maskin.
Allt i en virvlande dans, och jag landade slutligen i att jag måste hitta något helt nytt, något som skulle kunna vara hållbart för mig och min utmattade hjärna, även på längre sikt. Studier kanske? 

 

Jag tittade på många olika utbildningar och skolor, och landade av någon märklig anldedning på en utbildning som heter "Ekologisk odling och hållbar omställning". Studierna bedrivs på halvdistans, och vi har en helg i månaden där vi träffas rent fysiskt. Upplägget lät ju väldigt bra, men njae...

Under två år hade jag haft min arbetsträning på en skola för mer vuxna elever (bl.a SFI), och där hade jag då och då sett en del information om den här kursen. Det fanns till och med en liten utställning runt det hela i lobbyn, fint och omsorgsfullt uppbyggd för allmän beskådan.
Jag kikade snabbt igenom materialet med eleverna, och lika snabbt avfärdade jag detta med småbruk som något jag högst troligt aldrig skulle söka till.

Mina dåvarande kollegor hade på något märkligt vis fått för sig att jag var en odlingsmänniska, och det kan jag än idag inte begripa varför. Några taniga tomatplantor i våra vardagsrumsfönster och en stendöd chili undangömd i en skrubb var väl inte något man direkt kopplade till att vilja jobba mer aktivt med odling och omställning? Men de var envisa, de där kollegorna, och jag började alltmer snegla åt det hållet (fortfarande med ett visst mått av motstånd inombords). 
De hade nämligen fattat något som jag inte hade - att mitt självförtroende inte tillät att jag sökte eftersom jag ändå ansåg mig dömd att misslyckas. Jag kunde ju inget, mitt intresse för grönsaker gällde ju mest om de kom i tillagad form på en tallrik, och jag har relativt permanenta skador efter min utmattning. Varför skulle jag ta upp någon odlingsfantast kursplats med min trassliga lekamen?
Men ändå. Jag sökte och......kom in. Och fick bums en rejäl traktorskopa fylld av ångest i huvudet. Dear lord, vad hade jag gjort? Hallå självplågeri, hallå dåre. Att jag alltid ska utsätta mig, att jag aldrig kan låta bli.... 

Första tankarna när första träffen började närma sig var att jag var urbota dum i hela knoppen, hur kunde jag välja något som helt uppenbart inte var min gren? Jag hade fortfarande rejäl oro i kropp och knopp, inte minst för att jag inte har rätt till CSN (av personliga skäl). Utöver detta så hade trassel med Af eftersom studierna bedrivs på halvfart och jag skulle då vara arbesttränande/stämplande den andra halvan av det vi här i Svea rike kallar heltid. (Vill här lägga till en tanke - vad är heltid egentligen? För mig är det numera ca 17-25 tim/v, men för en god vän till mig så landar det på 55 tim/v. Allting är ju relativt som det heter, och jag kan inte nog påpeka det felaktiga i ett system som bygger på att man ska vara produktiv 40 tim/v, annars kan det bli framtida trassel med fk, af osv). 
Lång historia kort så är en heltid för mig numera ca 60%, och studierna är det jag väljer att prioritera mina levande timmar till. Punkt.   

Hur som helst så knallade jag iväg på första träffen, och blev helt golvad av det jag mötte där. Vilken härlig, färggrann skara människor! 
Jag hade trott att det skulle vara fullmatat med luttrade odlingsproffs och kanske snobbiga allvetare som skulle gå den här utbildningen, men det visade sig snabbt att vi hade en väldigt fin spännvidd i gruppen. Just den grejen att det kändes så avslappnat och mjukt (efter att första pirret hade lagt sig), var en god tröst och gav mig trygghet ganska omgående. 

Och här är jag nu, drygt ett halvår in i den första riktiga utbildningen jag någonsin har kommit mig för att gå. Och tydligen ska jag bli odlare, kanske till och med delvis självförsörjande på grönsaker inom ett par år. 
Så välkommen till min lilla resa, hoppas att jag kan inspirera fler som sitter och känner att de är sugna på att ställa om sitt liv och må lite bättre. För mig har odling verkligen blivit svaret på att komma tillbaka från en grav utmattningsdepression, något som jag för bara ett år sen i stort sett hade gett upp hoppet helt om. 

Med hopp om en ljus framtid 💚