Ogräs i förvånande raka rader
Så var det dags att leverera den fantastiska nyheten - det har börjat gro på lilla kolonilotten (alias Odlingsprojekt 1).
Trots noggranna dagboksanteckningar och ritande av kartor så har jag lyckats glömma att jag och yngsta sonen en dag i april stod och petade ner tre rader spenat på noga utvald plats.
Trots noggranna dagboksanteckningar och ritande av kartor så har jag lyckats glömma att jag och yngsta sonen en dag i april stod och petade ner tre rader spenat på noga utvald plats.
Fyra veckor gick, och en morgon, lite väl hårt taggad och boostad med kaffe så tog jag mig en solig förmiddag ann kampen mot det ogräs som har börjat poppa upp i högst oönskat tempo i en del av mina odlingsbäddar.
Det tog mig någon decimeter att förstå varför ogäset på bädd 6b var stationerat i så pass raka, prydliga rader. Jodå, någonstans i mitt huvudkontor så visste jag att vi hade sått något, men jag är fortfarande lätt inställd på att inget jag pillar ner i backen kan växa. Jag blir lika förvånad varje gång något gror, prukar och ger fin gröda, och varje gång blir jag nyreligiös. Tack och lov hann jag inte alltför långt i min blinda iver att disciplinerat och militäriskt rensa upp oönskat växtligt, utan insåg relativt snabbt att det var min nya zeeländska spenat som så glatt hade börjat kika upp.
Många läxor får man lära sig, och jag är lika tacksam för varje insikt. Den här dagens insikt blev då sedemera att tant här kanske, eventuellt även kan behöva skylta upp på plats (med all tydlighet) var respektive gröda förväntas gro för att undvika att rycka något mer exlusivt innan tanken hinner stoppa mig nästa gång. Note taken.
Många läxor får man lära sig, och jag är lika tacksam för varje insikt. Den här dagens insikt blev då sedemera att tant här kanske, eventuellt även kan behöva skylta upp på plats (med all tydlighet) var respektive gröda förväntas gro för att undvika att rycka något mer exlusivt innan tanken hinner stoppa mig nästa gång. Note taken.

Spenatbebisar. Förvillande likt ett ogräs i mina otränade ögon.

Svedjerova coming right up! De här är lite lättare att inte missta för ogäs. Deras hjärtblad (dvs det allra första bladparet innan det kommer s.k karaktärsblad) är just hjärtformade. Jag lyckades även komma ihåg att de här små är sådda på bädd 5a. Framsteg!
Helgen fick bli en liten test att plantera ut, även om jag vet att det är lite för tidigt. Men instället för att kasta mina taniga, missväxta små plantor så tänkte jag att de får prova livet i det fria innan de går på komposten. Jag har bestämt att ge dem tre veckor i odlingsbädden innan jag kommer rusande med nästa omgång plugg som behöver komma ner i odlingsbäddarna.
För att visa exakt hur taniga mina små är så kan ni på bilden se ett exempel. Den större, mycket ståtliga plantan längst bak har jag köpt av en av mina lärare (Terese Trädgårdsmat för er som är nyfikna), och den främre lilla stackaren är min egen. Här har vi ett lysande exempel på vad som kan hända när lilla plantan får stå för varmt och med för lite näring. Försök hålla er för skratt kära läsare...

Brysselkål. Jag är inte så religiös, men nu ber jag att jag åtminstone ska få skörda ett par små delikata huvuden här, eftersom det här är en av mina absoluta favoritgrönsaker i köket.
Vidare så satte jag ner några fina Linnétagetes i kommande kålbädd. Det är ett tips jag har hört om på flera håll, detta med att sätta bl.a tagetes (eller t.ex tomat) bland kålplantorna eftersom lukten från dessa kan göra att vissa hungriga småinsekter blir förvirrade/avskräckta av den starka doften, och då kan tänkas låta bli att mumsa på min blivande skörd av kål. Hurivida det verkligen fungerar återstår att se.

På en ännu alltför öppen bädd står nu de här små taniga stackars plantorna och kämpar för sin överlevnad i det karga vårvädret. Vi får se vad det bär åt för håll, men jag har vänligen upplyst samtliga att det finns ett komposteringshotell med långtidsvistelse om de inte knubbar på sig inom några veckor.
Vad gäller kål så är det ju en gröda som inte gillar alltför mycket värme. Den kan gärna stå en bra bit in på senhösten, och förra året skördade jag sista bladen av en ståtlig grönkål (min enda grönkålsplanta ska tilläggas) strax före jul. Då var den krispig och jättegod, och självklart gav det mersmak och en önskan om att kunna driva upp åtminstone tio plantor till nästkommande säsonger.
Än känner jag ingen större stress om det skulle gå åt fanders med min första omgång kål, jag är ju ännu på upplärningsstadiet av min karriär. Och vem vet vad sommarens klimat har med sig just i år?