skogsfoten.blogg.se

Förkultivera (dvs förså inomhus tidigt på året för att kunna sätta ut på friland lite senare), nä nä.

Visst har jag tidigare tänkt att man kan slänga i lite frön i mars si så där, så att man kan få sätta ut snofsiga plantor i juni. Jag hade till och med gjort några tappra försök att så i äggskal och sedan plantera ut de små skraltiga skapelserna i jorden. Ingen omskolning (omplantering till större kruka) ansågs nödvändig, eftersom jag inte såg någon som helst nytta med att sätta om annat än tomater. Bara onödigt jobb!

Resultatet har inte varit imponerande, och jag har känt att plantorna mest är ute efter att knäcka mig mentalt, och beröva mig min surt förvärvade tid. Ett exempel på det är första året som vi tog lotten i bruk, och bestämde oss för att kål var det bästa och lättaste att köra igång med (tomater tyckte jag ju att vi kunde allt om nu, så då var det dags att avancera). 
Vi grävde upp en tuss av gräsmattan i ena hörnet av lotten, och tyckte att det borde vara gott nog att ruska jorden av tuvorna med kvickrot ner i det grävda hålet. Jorden som rasade av de milslånga rötterna tyckte jag såg fingemangers ut, och jag tillsatte således inget extra.
Vem vill smutsa ner jorden med diverse gojs om det inte ens behövs, man måste ju t

De taniga, underutvecklade plantorna åkte i backen, och över dem satte vi avklippta petflaskor som skydd. Regnet stod som spön i backen just den dagen, och jag kände mig som en riktig odlingsfantast redan vid första spadtaget. Min odling skulle minsann inte lida brist på vatten i alla fall! 
Dagen efter när vi kom upp för att kika till de prunkande stoltheterna så var de inte fullt så välvuxna som jag hade tänkt mig. De var tvärdöda. Det simmade runt små gröna likdelar i vattnet som ännu inte hade hunnit sjunka undan i den leriga, tunga jorden.
Projektet för dagen blev att upprätta ett felsökningsschema, och jag insåg efter bara en par googlingar att jag hade varit komplett naiv i frågan om att odla kål. Faktiskt så var jag både arg och besviken på mig själv, för att jag som vanligt hade rusat på utan att kolla grundfakta. Det blev inte mycket mer gjort på lotten det där första året, och våra grannar där uppe sneglade lite halvsurt på oss bakom sina slottsvärdiga blomsterarrangemang när vi kom och gick utan att det hände mycket mer än en par snaggningar av vår gräsmatta/kvickrotsmatta. 

Året efter ville jag gå all in, så jag bemödade mig med att åtminstone läsa en par kapitel i en bok om grönsaksodling. Gödsel stod det. Rensa ogräs. Beskär. Vattna bara på kvällen så att inte bladen får brännskador av solen. Ja men det skulle jag väl kunna greja? 
Upp med några pallkragar, ner med ett äppelträd och lite bärbuskar (utan eftertanke på hur lottens odlingar senare skulle ha möjlighet att formas) och så var leken igång. 
Just det här andra året vill jag egentligen kalla år ett, eftersom det var då som det verkligen växte och gröskade ordentligt där. Pallkragarna innehöll både bondbönor, morötter, diverse småbönor, rättika, rödbeta, sallad och grönkål. I slutet av augusti hade vi också möjlighet att skörda nästan 15 kg potatis, en oväntad bonus. Gissa hur stolt jag var? 

           

Det här första/andra året kom jag fram till slutsatsen att direktså var grejen man borde ägna sig åt. Det växte ju så otroligt bra! Jag brydde mig inte om att läsa något mer om odling heller, för nu hade jag ju uppenbarligen fått kläm på hela klabbet, och nåde den som vågade antyda annat.

När hösten kom så rev vi snyggt och prydligt ur pallkragarna och slängde allt på kolonins gemensamma, jättestora komposthög. Välstädat, tom och naken brun jord, ordentligt krattat och förberett inför kommande säsong var det som gällde det året. 


Nu skäms man lite över ungefär allt det året. Eller njae, jag skäms inte för att jag vågade vara nyfiken, att jag vågade prova. Det lyckades ju komma en hel del egenodlad mat på tallriken under ett par månader just den sommaren. 

Det jag däremot skäms mer över är hur jag felbehandlade både jorden och de stackars växterna. Att de ens förärade mig med en hyfsad skörd det året var ju bara snällt och tursamt, för det hade då inget med skicklighet att göra. 
Men. Egentligen gjorde jag en del rätt också, som att jag t.ex täckodlade. Jag visste inte då att det hette täckodling, eller att det var en metod för att ge just näring och behålla fukten i jorden. Jag orkade helt enkelt inte gå med gräsklippet hela vägen till stora komposten på området (det är en bra runda och många turer med överfull skottkärra gjorde att styrkan snabbt tog slut), så jag strödde ut det i potatislandet istället för att slippa hålla på med att kupa upp jord. Latmasken slår till... När jag såg att potatisen växte fint  så slängde jag lite gräsklipp även i pallkragarna (nu 4 stycken till antalet), och det växte ju på rätt bra där med tycker jag. 

 

Även om skörden och allt såg fint ut så lämnade jag en helt utarmad jord den hösten, både i pallkragar och på den lilla djupgrävda plätten längst bak mot diket. Genom att inte lämna kvar något, förutom det gulnade gräsklipp jag hade småtäckt odlingarna med under sommaren, så gav jag inget tillbaka till jorden. Jag gav inget tillbaka till maskar och andra småkryp att jobba med. Jag gav bara en blank duk och torra penslar, inte en gnutta färg eller annat. 

Självklart förväntade jag mig att året efter skulle se lika vackert ut, om inte bättre, nu när jag hade löst odlingens stora gåta. "Saker växer om de vill" var ju mitt svar, och själv skulle jag i princip bara peta ner frön och komma tillbaka i juli för att skörda. 
Payback is a bitch, och år tre skördades det minimalt. En maskäten grönkålsplanta, en god dos sockerärtor och några små lila dvärgärtor var allt jag fick. Rätt åt mig.

Det jag hade gjort tvärfel med här var en hel hoper saker. Hur mycket det än svider att dela med mig av min dumhet så bjuder jag här på en liten sammanställning:

1 - Jag trodde att jag inte behövde jobba med jorden så mycket, nu när den bevisligen var perfekt. Att veva runt en påse kogödsel och luckra lite var allt jag ansåg brukligt. 
2 - Jag förstod inte att allt jag hade kastat på komposten hade kunnat arbetats ner i pallkragar och djupbädd. Den utsvultna jorden hade verkligen behövt all grönmassa de hade kunnat få, men elaka tanten här berövade dem även det. 
3 -  Jag bröt av grenar på äppelträdet istället för att beskära dem, för jag orkade inte leta en vass kriv eller sekatör. Jag kunde nästan höra det stackars trädet vråla åt mig. 
4 - Åter igen sådde jag en del av det som vi inte åt upp eller ens tyckte om, och därmed inte var så intresserade av att skörda (närmare direktkompostering än så kom vi alltså inte). Slöseri helt enkelt. 
5 - Jag lät kvickroten härja hejvilt, precis överallt. Kvickrotskaffe någon? Gratis rötter finns att hämta på lott 37a. 

Det lilla jag ändå lyckades göra rätt, nu med mer pålästa ögon var detta:

1 - Jag orkade inte klippa gräset alls. Knappt rensa rabatterna heller. Följden blev att det blev en stor artrikedom och därmed även ett gigantiskt insektsparty på vår lott. Ingen annan av grannarna hade samma finess på sina vältrimmade gräsmattor, så jag gissar att vi åtminstone hjälpte en hel del bin och humlor med att överleva.
2 - Jag tog rätt på de få äpplen vi fick på det misshandlade trädet, och gjorde en paj. Resten kastade yngsta sonen i huvudet på mig under någon udda form av lek. 
3 - Jag tappade hoppet om att någonsin kunna greja egna grönsaker. Med tappat hopp tändes en dutt skam inom mig, och skammen födde i sin tur någon form av jävlar anamma. Med andra ord fick jag snällt inse att jag måste förändra mitt synsätt och min kunskap vad gäller att försöka få mat på bordet, och här är jag nu, några bebissteg in på det stora, gröna allvetandets väg. 

Man lär så länge man lever, och lever så länge man lär.