Kossan (och stuten) har ordet
Josefina och Pontus en disig morgon. Fåren i bakgrunden har ett öga på stuten (till vänster), redo att fly om han får för sig att leka.
Det ni ser på bilden är Pontus och Josefina. De är fjällkor och inlånade från en snäll bonde i grannkomunen, och kom till oss i slutet av juni 2020. Josefina är en högmjölkande, tuff primadonna, inte rädd för fan själv (eller tillförordnad matte). Hon styr vallen med järnklövar, och går inte att övertala om hon har bestämt sig. Vilket hon har. Alltid. Långt innan jag får komma med mina åsikter.
Hon har lärt mig allt om värdighet, snofsighet, ödmjukhet, kärlek och hur man på riktigt gråter över spilld mjölk (och blånade tår och tånaglar).
Pontus däremot är av ett helt annat lynne. En riktig mysgubbe, aldrig svårövertalad, alltid observant på hur han kan vinna fördelar gentemot kompisarna i hagen genom att vara just gullig. Fårens ständiga plåga då han med största inlevelse och högst punktligt kör sin "kast-med-litet-får-lek" i stort sett varje afton vid kl 19. Det är killen som alltid står utanför fähuset i spöreget och hoppas få komma in och mysa i höet, medan Josefina strängt och drottninglikt tar upp och spärrar av hela ingången. Undersåtar ska veta sin plats, och lite regn gör pälsen blank för den delen.
Jag älskar de här två!
Sedan har vi den mänskliga aspekten av det hela. Den biten när en något övermodig kärring med artros och taskig rygg för första gången ska sätta sig att handmjölka Josefina, där det snällt görs varse att
1 - Händerna skakar efter tio minuter, och jag har kramp och rejäla smärtor i alla mikromilimeter av tassarna i en dryg vecka. Ryggen är diskvalificerad i sammanhanget. Tur att jag får möjlighet att träna upp mina klena händer hela två gånger per dag då detta är vad den moderliga huskon kräver av sin slav.
2 - Josefina står bara stilla om man sjunger väl valda visor i en specifikt tonart. Hon sparkar ut mjölken precis när hon vill för att påminna mig om att vara ödmjuk.
3 - Sitter man på fel sida eller någorlunda ergonomiskt så blir man både sparkad så man far in i väggen, samt trampad på. Kan kossor le? Ja, jag tror fasen det.
4 - Glömmer man spabehandlig av juvret och borstning av hals, kinder, nacke och pannlugg så får man veta det. Snabbt också.
Redan samma dag när Josefina kom så skulle det ju mjölkas. Juvret tar liksom inte direkt hänsyn till att kon är på resande fot eller har hamnat på ett nytt ställe. Inte heller tar juvret hänsyn till att den nya och övermodiga vallpersonalen är en smula oroad och inte med god säkerhet faktiskt vet hur just denna kon vill ha det. Och på det stora hela taget - hur f-n gör man? Här känner man sig bra nog liten i sammanhanget kan jag lova.
Tur att jag hade en mycket snäll och tålmodig pappa där på vallen just då när det knep som värst. Vi fick in Josefina i fähuset, hon valde bås, vi satte fast henne och fram med borste (pappas jobb), pall och hink. Så bar det av, och vi lyckades med gemensamma krafter (Jossan lät mig i alla fall tro att vi hade gjort ett bra jobb så där första kvällen som mjölkpiga) få ut en herrans massa mjölk.
Bilderna ser kanske väldigt harmoniska ut, men mitt inre var snäppet mindre lugnt än vad som kan anas.
Slutet gott, allting gott. Den dagen.
Sista bilden visar Pontus som försöker roa fåren, nu när han ändå hade varit borta så länge.
Det här var början på min karriär som kofösare, och även i sommar (2021) har vi haft en kviga och en stut som jag blev precis lika förälskad i. Mer om det senare.
Hon har lärt mig allt om värdighet, snofsighet, ödmjukhet, kärlek och hur man på riktigt gråter över spilld mjölk (och blånade tår och tånaglar).
Pontus däremot är av ett helt annat lynne. En riktig mysgubbe, aldrig svårövertalad, alltid observant på hur han kan vinna fördelar gentemot kompisarna i hagen genom att vara just gullig. Fårens ständiga plåga då han med största inlevelse och högst punktligt kör sin "kast-med-litet-får-lek" i stort sett varje afton vid kl 19. Det är killen som alltid står utanför fähuset i spöreget och hoppas få komma in och mysa i höet, medan Josefina strängt och drottninglikt tar upp och spärrar av hela ingången. Undersåtar ska veta sin plats, och lite regn gör pälsen blank för den delen.
Jag älskar de här två!
Sedan har vi den mänskliga aspekten av det hela. Den biten när en något övermodig kärring med artros och taskig rygg för första gången ska sätta sig att handmjölka Josefina, där det snällt görs varse att
1 - Händerna skakar efter tio minuter, och jag har kramp och rejäla smärtor i alla mikromilimeter av tassarna i en dryg vecka. Ryggen är diskvalificerad i sammanhanget. Tur att jag får möjlighet att träna upp mina klena händer hela två gånger per dag då detta är vad den moderliga huskon kräver av sin slav.
2 - Josefina står bara stilla om man sjunger väl valda visor i en specifikt tonart. Hon sparkar ut mjölken precis när hon vill för att påminna mig om att vara ödmjuk.
3 - Sitter man på fel sida eller någorlunda ergonomiskt så blir man både sparkad så man far in i väggen, samt trampad på. Kan kossor le? Ja, jag tror fasen det.
4 - Glömmer man spabehandlig av juvret och borstning av hals, kinder, nacke och pannlugg så får man veta det. Snabbt också.
Redan samma dag när Josefina kom så skulle det ju mjölkas. Juvret tar liksom inte direkt hänsyn till att kon är på resande fot eller har hamnat på ett nytt ställe. Inte heller tar juvret hänsyn till att den nya och övermodiga vallpersonalen är en smula oroad och inte med god säkerhet faktiskt vet hur just denna kon vill ha det. Och på det stora hela taget - hur f-n gör man? Här känner man sig bra nog liten i sammanhanget kan jag lova.
Tur att jag hade en mycket snäll och tålmodig pappa där på vallen just då när det knep som värst. Vi fick in Josefina i fähuset, hon valde bås, vi satte fast henne och fram med borste (pappas jobb), pall och hink. Så bar det av, och vi lyckades med gemensamma krafter (Jossan lät mig i alla fall tro att vi hade gjort ett bra jobb så där första kvällen som mjölkpiga) få ut en herrans massa mjölk.
Bilderna ser kanske väldigt harmoniska ut, men mitt inre var snäppet mindre lugnt än vad som kan anas.
Premiärmjölkning. Jag till vänster, pappan (fotografen) på mittenbilden, Jossan som skäller på sin usla slav på bild tre, den galet eferlängtade kaffetåren (med väldigt färsk mjölk) på bild fyra.
Så ska jag yttterligare förklara vad man kan få av ett par glada fjällkor, annat än mjölk, terrängarbete och sällskap. Man kan få fina skogspromenader på helt nya områden. Långa promenader. Gärna på årets varmaste dag. Allt för att hålla mig ödmjuk, den läxan gav de mig fler än en gång under sommaren.
Jag hade just lagt mig för lunchvilan denna dagen den 17:e juli i herrens år 2020. Det hade varit mycket i föregående dagar, och jag var rätt så slutkörd. Jag hinner ligga och tryna i ungefär en halvtimme, sedan börjar telefonen ringa. Icke, jag svarar icke tänker jag. Gränssättning, jag vilar.
Men så ringer det från flera nummer, upprepat, och jag ser mobilsvaren ticka in på löpande band.
Min första tanke är inte att något har hänt med djuren, de har jag ju koll på, utan paniken stiger när min tanke går till mina barn. Jag har ju 4 väldigt rörliga gossar, så det finns scenarion att välja mellan...
Första mobilsvaret jag lyssar av med en klump i magen är från en upprörd dam som säger att hon inte uppskattar kossor i sin trädgård. "Kom och hämta" ryter hon barskt.
Nästa är från en något mildare manlig röst som erbjuder sig att hämta mig med sin bil och köra mig till korna. Vet jag att de har tagit permis? Är de så långt borta att en biltur är nödvändig tänker jag, hjälp??
Jag väljer att ringa upp den något timidare mannen, och han är redan på väg till vallen. "Ta en hink godis och möt mig så löser vi det" skrattar han. Fem minuter senare sitter en skitig, svettig (och skamsen) tös i en snofsig ren bil på väg mot två glada nötter som utan minsta skam blockerar hela lilla kustvägen till ett av våra fritidsområden. En par snälla boende har lyckats få stopp på mina kor, hästtjejer vill jag minnas att det var.
Det som möter mig när jag väl kliver ur bilen är ett stycke Pontus som verkligen, veeerkligen njuter av all uppståndelse och alla barn som nu står och gosar med honom. Äntligen får han stå i rampljuset en stund! Josefina kunde inte bry sig mindre som den diva hon är. Hon står med mulen och hela huvudet djupt inne i ett smaskigt buskage, och bevärdigar mig inte ens med en blick.
Nu börjar tankarna halka på plats. Hur tog de sig hela vägen hit på så kort tid? Är de skadade? Hur fanken tar vi oss hem till vallen igen, här finns bara en rätt så trafikerad kustväg och jag är livrädd att de ska bli påkörda eller skada någon. Kotaxi, finns det sånt?
Snäll nästan-granne kommer med sin bil och säger att han vet en genväg tillbaka, genom skogen. Det är en bit att gå, men ingen trafik att tala om, möjligen björn bara. Jaha, så bra då. Bara en och annan nalle. Hoppas att de nöjer sig med blåbär och inte är sugna på oss då.
Nästa nöt att knäcka är hur man får två relativt nya kreatur att följa med och gå tillbaka snällt med mig. Kofösare stod inte på mitt CV innan detta kan jag lova. Så jag improviserar, eftersom jag efter några telefonsamtal har gått bet på att hitta en taxi till dem. Ingen är hemma eller ledig, eller så är transporten obesiktigad, trasig eller utlånad.
Jag ryter i med allt vad jag har (jodå, min skam och frustration hjälper vänligt till med röstläget) till Pontus "Nu går vi hem!" Jag tar upp en gren från marken och skramlar med min lilla havrehink, och så börjar jag gå. Kors i taket så följer han med mig, och han ser till och med lite skamsen ut. Jossan däremot tittar slött på oss och fortsätter tugga buskage. Byyye!
Ungefär 50 meter senare kommer hon rusande ikapp, och mitt inre jublar lite mellan svordomarna. De är ju ändå flockdjur, det gäller bara att få dem att välja just min flock. Snälla bilister stannar och släpper förbi oss, och vi är snart på den avtagsväg som ska leda oss tillbaka till vallen igen.
Det var ren tur i oturen att det hade varit en regnig natt. Jag kunde relativt lätt se var Josefina och Pontus hade gått, för visst hade de genat ut till gräddhyllan. Det jag inte riktigt kunde tyda var alla spår som ledde in och ut ur skogen, så vi gick lite härs och tvärs innan jag fick tag på ytterligare en snäll granne som orienterar mycket i terrängen och via telefon kunde guida mig rätt via Hälsingeleden. En mycket lång historia kort: Det tog nära tre timmar att komma hem, och ändå gick vi i rappt tempo. Jag hade i brådskan inte tagit på mig strumpor i skorna, och hade mer än rejäla blåsor på och under fötterna, så sista km gick jag barfota. Men hem kom vi.
Väl hemma och i hagen så började Pontus glatt jaga fåren (för nu var klockan nära 19), och jag kunde äta min lunch. Tyvärr hade Josefina fått ett rejält sår på juvret, så det blev till att plåstra om henne några veckor framövers. Men ändå, ingen dog, ingen skadades illa, det blev många skratt, och framför allt var det faktiskt väldigt kul. Så här i efterhand.
Man hinner tänka en hel del på tre timmar i skogen med olydiga nötter, framför allt hann jag gott och väl reflektera över hur de hade det förr i tiden, på si så där 1700-talet. Tack universum för insikterna.
Så ska jag yttterligare förklara vad man kan få av ett par glada fjällkor, annat än mjölk, terrängarbete och sällskap. Man kan få fina skogspromenader på helt nya områden. Långa promenader. Gärna på årets varmaste dag. Allt för att hålla mig ödmjuk, den läxan gav de mig fler än en gång under sommaren.
Jag hade just lagt mig för lunchvilan denna dagen den 17:e juli i herrens år 2020. Det hade varit mycket i föregående dagar, och jag var rätt så slutkörd. Jag hinner ligga och tryna i ungefär en halvtimme, sedan börjar telefonen ringa. Icke, jag svarar icke tänker jag. Gränssättning, jag vilar.
Men så ringer det från flera nummer, upprepat, och jag ser mobilsvaren ticka in på löpande band.
Min första tanke är inte att något har hänt med djuren, de har jag ju koll på, utan paniken stiger när min tanke går till mina barn. Jag har ju 4 väldigt rörliga gossar, så det finns scenarion att välja mellan...
Första mobilsvaret jag lyssar av med en klump i magen är från en upprörd dam som säger att hon inte uppskattar kossor i sin trädgård. "Kom och hämta" ryter hon barskt.
Nästa är från en något mildare manlig röst som erbjuder sig att hämta mig med sin bil och köra mig till korna. Vet jag att de har tagit permis? Är de så långt borta att en biltur är nödvändig tänker jag, hjälp??
Jag väljer att ringa upp den något timidare mannen, och han är redan på väg till vallen. "Ta en hink godis och möt mig så löser vi det" skrattar han. Fem minuter senare sitter en skitig, svettig (och skamsen) tös i en snofsig ren bil på väg mot två glada nötter som utan minsta skam blockerar hela lilla kustvägen till ett av våra fritidsområden. En par snälla boende har lyckats få stopp på mina kor, hästtjejer vill jag minnas att det var.
Det som möter mig när jag väl kliver ur bilen är ett stycke Pontus som verkligen, veeerkligen njuter av all uppståndelse och alla barn som nu står och gosar med honom. Äntligen får han stå i rampljuset en stund! Josefina kunde inte bry sig mindre som den diva hon är. Hon står med mulen och hela huvudet djupt inne i ett smaskigt buskage, och bevärdigar mig inte ens med en blick.
Nu börjar tankarna halka på plats. Hur tog de sig hela vägen hit på så kort tid? Är de skadade? Hur fanken tar vi oss hem till vallen igen, här finns bara en rätt så trafikerad kustväg och jag är livrädd att de ska bli påkörda eller skada någon. Kotaxi, finns det sånt?
Snäll nästan-granne kommer med sin bil och säger att han vet en genväg tillbaka, genom skogen. Det är en bit att gå, men ingen trafik att tala om, möjligen björn bara. Jaha, så bra då. Bara en och annan nalle. Hoppas att de nöjer sig med blåbär och inte är sugna på oss då.
Nästa nöt att knäcka är hur man får två relativt nya kreatur att följa med och gå tillbaka snällt med mig. Kofösare stod inte på mitt CV innan detta kan jag lova. Så jag improviserar, eftersom jag efter några telefonsamtal har gått bet på att hitta en taxi till dem. Ingen är hemma eller ledig, eller så är transporten obesiktigad, trasig eller utlånad.
Jag ryter i med allt vad jag har (jodå, min skam och frustration hjälper vänligt till med röstläget) till Pontus "Nu går vi hem!" Jag tar upp en gren från marken och skramlar med min lilla havrehink, och så börjar jag gå. Kors i taket så följer han med mig, och han ser till och med lite skamsen ut. Jossan däremot tittar slött på oss och fortsätter tugga buskage. Byyye!
Ungefär 50 meter senare kommer hon rusande ikapp, och mitt inre jublar lite mellan svordomarna. De är ju ändå flockdjur, det gäller bara att få dem att välja just min flock. Snälla bilister stannar och släpper förbi oss, och vi är snart på den avtagsväg som ska leda oss tillbaka till vallen igen.
Det var ren tur i oturen att det hade varit en regnig natt. Jag kunde relativt lätt se var Josefina och Pontus hade gått, för visst hade de genat ut till gräddhyllan. Det jag inte riktigt kunde tyda var alla spår som ledde in och ut ur skogen, så vi gick lite härs och tvärs innan jag fick tag på ytterligare en snäll granne som orienterar mycket i terrängen och via telefon kunde guida mig rätt via Hälsingeleden. En mycket lång historia kort: Det tog nära tre timmar att komma hem, och ändå gick vi i rappt tempo. Jag hade i brådskan inte tagit på mig strumpor i skorna, och hade mer än rejäla blåsor på och under fötterna, så sista km gick jag barfota. Men hem kom vi.
Väl hemma och i hagen så började Pontus glatt jaga fåren (för nu var klockan nära 19), och jag kunde äta min lunch. Tyvärr hade Josefina fått ett rejält sår på juvret, så det blev till att plåstra om henne några veckor framövers. Men ändå, ingen dog, ingen skadades illa, det blev många skratt, och framför allt var det faktiskt väldigt kul. Så här i efterhand.
Man hinner tänka en hel del på tre timmar i skogen med olydiga nötter, framför allt hann jag gott och väl reflektera över hur de hade det förr i tiden, på si så där 1700-talet. Tack universum för insikterna.
Slutet gott, allting gott. Den dagen.
Sista bilden visar Pontus som försöker roa fåren, nu när han ändå hade varit borta så länge.
Det här var början på min karriär som kofösare, och även i sommar (2021) har vi haft en kviga och en stut som jag blev precis lika förälskad i. Mer om det senare.