Kolonilotten - en blygsam start
Här ovan är den skiss över kolonilotten/mitt odlingsprojekt som jag till sist kände skulle kunna fungera för mig. Den görs om lite i fråga om växtplacering och växtföljd allteftersom månaderna berikar mig med kunskap, men så här såg tankarna ut från början.
Tidigare har jag avundats alla dem med i mina ögon perfekta trädgårdsytor. Ni vet, när det är helt rent från ogräs i rabatterna, och salladshuvuden och annat sticker upp i jämna rader på den bruna, välkrattade jorden. Så mycket av mitt självförtroende som presumtiv odlare har plockats ner (av mig själv ska tilläggas) när jag har sett de här odlingarna, och inte minst sedan vi skaffade kolonilott för några år sedan. Jämförelse är bara bra om det kommer i sällskap med en god dos positiv motivation och inspiration, enligt mig. Om jag bara hade vetat..
Jag har eftersträvat samma fina ytor som dem vars trädgårdar jag har avundats, men något inom mig har fullkomligt vrålat "nej, gör på ditt eget sätt". En lång tid innebar mitt eget sätt att helst göra inget alls. Jag vågade helt enkelt knappt försöka av rädsla för att misslyckas ytterligare.
Följden har blivit att vi på just kolonilotten bara har haft två lite större pallkragar, några bärbuskar, ett äppelträd, en kluns rabarber i ett hörn, och en illa skött gräsmatta. Vi har knappt vågat oss dit på grund av att vi inte vet var sjutton vi ska börja, och sen på grund av de pekpinnar vi upplever att vi har fått från runtliggande grannlotter. Ibland har kritiken varit välmenande, ibland direkt hånfull och faktiskt elak. Kritik i kombination med okunskap, även om man har ett visst mått välvilja i sinnet, är absolut ingen bra mix. Resultatet har blivit att jag (för det har i slutänden blivit mest jag som har haft en knapp vilja att ändå försöka odla där) har dragit ner på min närvaro där ytterligare, till nära noll på sista åren om sanningen ska fram. Den lilla tid jag har varit där har jag varit på blixtsnabb visit. Tyvärr.
Så kom då projekt egen odling i vår småbrukskurs, och jag såg ingen annan råd än att anta vår ruggigt misskötta kolonilott som ett arbetsprojekt. Jag hade lite dåligt med fantasi att hitta på något annat ärligt talat, och så här i efterhand så var det ju toppenbra att kunna utöka lite.
Tidigare har jag mest haft fokus på altanen vid lägenheten där vi bor, men den blir ju ganska snabbt överfull kan jag säga.
Eftersom tant här är lite skröpplig i nacke och rygg så tänkte jag att det fick bli odlingsbäddar på höjden, för lätthetens skull. Lättframkomligt ville jag också ha det, fast ändå lite roligt snirkligt så där.
Så nu skulle alltså den djungelliknande, artrika gräsmattan täckas och byggas om, wrooom!
En av mina tankar var att odlingen skulle vara så gratis som det bara gick. Dels för att min ekonomi inte tillåter några större utsvävningar, dels för att jag vill visa att det går att få en fin odling (och hemodlade, kvalitativa och giftfria grödor) med mycket små medel. Dyrast är inte alltid bäst. Så när hösten kom och vi var framme i oktober månad så slog snillet Skogsfoten igång med projekt "bygga snyggaste, häftigaste odlingen inom kolonins grindar". No pressure. Nu skulle pionpoliserna få se på åka av tänkte jag och stretade på.
Det positiva med att jobba där i sena oktober är att alla andra har gått hem, och jag kunde gno på alldeles i godan ro utan att behöva ha någon större kontakt med människor (och frågande eller kritiska blickar). Jag ville ju för guds skull inte få några frågor, för jag tyckte att jag inte skulle kunna svara sanningsenligt och faktaspäckat nog på dem.
Förutom tystnad och arbetsro så insåg jag snabbt att jag även hade hela kolonins komposthögar helt för mig själv, eureka! En plan började ta form.
Det första jag gjorde var att tigga ihop tidningar från mina nära och kära, samt att terrorisera en stackars praktikant på ett av våra storköp om att langa gamla reklamblad i lönndom. (Egentligen var väl steg ett att göra en ritning på hur jag ville ha mina bäddar, men det kan vi kalla för förkurs á la drömverkstad).
Steg två var att försöka hitta gammalt hö. Det var inte särskilt svårt, för det visade sig att många vill bli av med sitt för djuren otjänliga mathö. Kom och ta bara! Gratis och allt, man tackar!
Jag insåg att det skulle bli några tradiga vändor bort mot en bekants stall, och jag insåg att jag bara hade en saab kombi som enda fraktverktyg. Jag insåg också att det inte skulle stoppa mig nämnvärt.
Ärligt så blev jag snäppet förvånad över hur mycket hö som går in i en liten bil, bara man tänker till och lastar på rätt sätt. Jag hade även min lilla 4-åring med, och han gladdes stort åt vårt uppdrag. Han har verkligen fått äran att se projektets alla delar på extremt nära håll.
Jag blev även snäppet förvånad senare, när jag skulle försöka städa ren bilen, för hö visade sig även sitta fast ypperligt i all bilklädsel. Hepp!
Så, nu hade jag ris och smågrenar, hö, och kompost. Jord tog jag ifrån våra djupa pallkragar, och så var bygget igång.
Jag har eftersträvat samma fina ytor som dem vars trädgårdar jag har avundats, men något inom mig har fullkomligt vrålat "nej, gör på ditt eget sätt". En lång tid innebar mitt eget sätt att helst göra inget alls. Jag vågade helt enkelt knappt försöka av rädsla för att misslyckas ytterligare.
Följden har blivit att vi på just kolonilotten bara har haft två lite större pallkragar, några bärbuskar, ett äppelträd, en kluns rabarber i ett hörn, och en illa skött gräsmatta. Vi har knappt vågat oss dit på grund av att vi inte vet var sjutton vi ska börja, och sen på grund av de pekpinnar vi upplever att vi har fått från runtliggande grannlotter. Ibland har kritiken varit välmenande, ibland direkt hånfull och faktiskt elak. Kritik i kombination med okunskap, även om man har ett visst mått välvilja i sinnet, är absolut ingen bra mix. Resultatet har blivit att jag (för det har i slutänden blivit mest jag som har haft en knapp vilja att ändå försöka odla där) har dragit ner på min närvaro där ytterligare, till nära noll på sista åren om sanningen ska fram. Den lilla tid jag har varit där har jag varit på blixtsnabb visit. Tyvärr.
Så kom då projekt egen odling i vår småbrukskurs, och jag såg ingen annan råd än att anta vår ruggigt misskötta kolonilott som ett arbetsprojekt. Jag hade lite dåligt med fantasi att hitta på något annat ärligt talat, och så här i efterhand så var det ju toppenbra att kunna utöka lite.
Tidigare har jag mest haft fokus på altanen vid lägenheten där vi bor, men den blir ju ganska snabbt överfull kan jag säga.
Eftersom tant här är lite skröpplig i nacke och rygg så tänkte jag att det fick bli odlingsbäddar på höjden, för lätthetens skull. Lättframkomligt ville jag också ha det, fast ändå lite roligt snirkligt så där.
Så nu skulle alltså den djungelliknande, artrika gräsmattan täckas och byggas om, wrooom!
En av mina tankar var att odlingen skulle vara så gratis som det bara gick. Dels för att min ekonomi inte tillåter några större utsvävningar, dels för att jag vill visa att det går att få en fin odling (och hemodlade, kvalitativa och giftfria grödor) med mycket små medel. Dyrast är inte alltid bäst. Så när hösten kom och vi var framme i oktober månad så slog snillet Skogsfoten igång med projekt "bygga snyggaste, häftigaste odlingen inom kolonins grindar". No pressure. Nu skulle pionpoliserna få se på åka av tänkte jag och stretade på.
Det positiva med att jobba där i sena oktober är att alla andra har gått hem, och jag kunde gno på alldeles i godan ro utan att behöva ha någon större kontakt med människor (och frågande eller kritiska blickar). Jag ville ju för guds skull inte få några frågor, för jag tyckte att jag inte skulle kunna svara sanningsenligt och faktaspäckat nog på dem.
Förutom tystnad och arbetsro så insåg jag snabbt att jag även hade hela kolonins komposthögar helt för mig själv, eureka! En plan började ta form.
Det första jag gjorde var att tigga ihop tidningar från mina nära och kära, samt att terrorisera en stackars praktikant på ett av våra storköp om att langa gamla reklamblad i lönndom. (Egentligen var väl steg ett att göra en ritning på hur jag ville ha mina bäddar, men det kan vi kalla för förkurs á la drömverkstad).
Steg två var att försöka hitta gammalt hö. Det var inte särskilt svårt, för det visade sig att många vill bli av med sitt för djuren otjänliga mathö. Kom och ta bara! Gratis och allt, man tackar!
Jag insåg att det skulle bli några tradiga vändor bort mot en bekants stall, och jag insåg att jag bara hade en saab kombi som enda fraktverktyg. Jag insåg också att det inte skulle stoppa mig nämnvärt.
Ärligt så blev jag snäppet förvånad över hur mycket hö som går in i en liten bil, bara man tänker till och lastar på rätt sätt. Jag hade även min lilla 4-åring med, och han gladdes stort åt vårt uppdrag. Han har verkligen fått äran att se projektets alla delar på extremt nära håll.
Jag blev även snäppet förvånad senare, när jag skulle försöka städa ren bilen, för hö visade sig även sitta fast ypperligt i all bilklädsel. Hepp!
Så, nu hade jag ris och smågrenar, hö, och kompost. Jord tog jag ifrån våra djupa pallkragar, och så var bygget igång.
Längst ner har jag grundat med tidningar. Sedan har jag lagt ut ris och smågrenar ungefär så som jag vill ha bäddarna placerade, sedan på med hö, och till sist jord. En och annan dos gödsel från kvarvarande påsar fick också följa med i högarna.
Det här ska bearbetas nu i vår, i ytterligare något lager är det tänkt. Framför allt så ska jag gödsla en vända, utom i de bäddar där det kommer att odlas växtlighet som jordförbättrare, sk gröngödsel.
Det här ska bearbetas nu i vår, i ytterligare något lager är det tänkt. Framför allt så ska jag gödsla en vända, utom i de bäddar där det kommer att odlas växtlighet som jordförbättrare, sk gröngödsel.
Bilderna är tagna i november 2018, och just nu har snön äntligen smält och bäddarna är snäppet lägre. Det har även tillkommit en par bäddar längst ner, och det kommer att slängas upp en par rejäla odlingslådor och lite annan kuriosa med innan det här året är över.
En av de saker jag faktiskt har gjort "rätt" är att jag har ägnat mig åt någon form av täckodling. Det är inget jag hade en aning om att jag gjorde, utan det har liksom bara blivit, till följd av en hop funderingar som vägrade lägga sig i mitt huvud innan jag kunde komma på en lösning.
Att kunna spara på vatten är en stor prio hos mig, och har så alltid varit. Först av mer ekonomiska skäl, och nu fullständigt av miljöskäl.
Dels har jag tänkt att jag inte orkar åka dit vattna hela dagarna (lathetsregeln), och senare kom också tanken "tja men gräs måste väl ändå ge lite näring?", vilket har visat sig vara väldigt sant.
Och kanske att man kan få marken att hållas mer fuktig om man lägger på lite grejs runt grödorna? Så jag kastade på allt vad ogräsrens och gräsklipp hette, och det behövde inte vattas alltför mycket under vår rekordvarma sommar. Det fungerade verkligen jättebra, så länge någon orkade klippa den tillhörande gräsmattan då.
Nu står jag verkligen i startgroparna för att få liv på riktigt i den här nygrundade odlingen. Jag är så klart medveten om att det bara är år ett, och att mitt byggande av en bra matjord kommer att ta mig minst fyra år, men det är faktiskt något jag är beredd att kämpa lite för tillsammans med diverse maskar och andra kryp.