De år jag inte skrev något, vad hände då?
Vissa gånger (läs år) känner jag inte för att skriva värst mycket, och som synes på datumen här så har jag i princip hoppat över några år. Anledningen är att jag även har några andra bloggar, samt en bok som jag har jobbat en hel del på, men nu när målet är i sikte på de andra plattformarna så kan/vill/orkar jag åter lägga lite mer tid på den här sidan med. Utöver det så har jag gjort en massa annat pyssel, så tyvärr har skogsfoten kommit i skymundan. Skärpning.
Jag kan börja med att presentera de kor vi har haft genom åren hittills, för de är väl värda all uppmärksamhet. De har ju både fungerat som ypperliga terrängröjare, sällskap och läromästare, och jag är så tackasam att jag har fått lärt känna just de här individerna. För om sanningen ska fram så har de även gjort att jag har lärt känna fler sidor av mig själv bättre, och det om något är ett rejält jobb!
Jag kan börja med att presentera de kor vi har haft genom åren hittills, för de är väl värda all uppmärksamhet. De har ju både fungerat som ypperliga terrängröjare, sällskap och läromästare, och jag är så tackasam att jag har fått lärt känna just de här individerna. För om sanningen ska fram så har de även gjort att jag har lärt känna fler sidor av mig själv bättre, och det om något är ett rejält jobb!
De allra första korna som kom till Idfjärden var Pontus (först i bild) och Josefina. Här har de fastnat på bild när de olovligt tog sig en tur ner på byn, och detta är på lilla berget bakom vallen, på väg hem igen. 3 timmar tog promenaden hem, och det var en av årets absolut varmaste dagar, gissa om det var en utmaning? Som tur var följde de snällt med mig tillbaka utan minsta knussel.
Året efter hade vi också två supermysiga individer som fick heta Jullan och Melvin. De två hade båda stora personligheter, och var mer som hundar än nötkreatur till sättet. De följde glatt med på skogspromenader, när vi lagade middag ute (gärna med mulen i stekpannan mer eller mindre bokstavligt) och de var alltid så försiktiga med barnen - dvs människobarnen.
Josefina var en högst märklig tös, hon hade energin av en mycket bestämd drottning. Hon härskade på sitt alldeles egna sätt, och en del finns att läsa i inlägget https://skogsfoten.blogg.se/2022/january/ (Kossan och stuten har ordet).
Året efter hade vi också två supermysiga individer som fick heta Jullan och Melvin. De två hade båda stora personligheter, och var mer som hundar än nötkreatur till sättet. De följde glatt med på skogspromenader, när vi lagade middag ute (gärna med mulen i stekpannan mer eller mindre bokstavligt) och de var alltid så försiktiga med barnen - dvs människobarnen.
Jag har kaffepaus på en storsten i skogen, Jullan och Melvin betar och funderar varför de inte får några kakor.
Nu, det här sista året hade vi Saga och lilla Legend, hennes kalv. Ett jättemysigt par, även om Legend tog god till på sig att våga lära känna oss. Vi försöker göra allt efter djurens villkor, utan stress, och mot slutet av säsongen var även han en riktig kelgris. Jullan var lite sotis på det årets getter. Skulle de på promenad så skulle väl hon också det, enkelt!
Tredje paret var Ruben och Helge. De här fick vi jobba en hel del med för att få mer hanterbara, särskilt Ruben (som inte var så värst hanterad alls innan han kom till oss). Men goa var de på sitt sätt ändå, och vi lärde oss om inte annat att de på inga sätt var lika fogliga att ta med på promenad som föregående års par.
Bild ett - utkiksplats fähuset. Bild två - på rymmen i en grannes trädgård vid havskanten. Fint ska det vara!
Bild ett - Saga myser när vädret inte längre är ökenvarmt. Bild två - junior försöker lära korna att sitta. Resultat... njet, zero, nada. Men de försökte i alla fall, alla tre.
Hur det ser ut just i år med kor har jag ingen aning om i nuläget. Jag är tacksam så länge vi får låna in ett par, och förhoppningsvis blir det lika lyckat som vanligt. Håll tumme!